POPAGANDA 2010

Sista festivalen för säsongen är över och här kommer en rapport från helgens fest.

Fredagen den 27 augusti var det dags för det jag peppat för sedan succéhelgen i Göteborg två veckor tidigare. Popaganda 2010 tog återigen plats på Eriksdalsbadet i Stockholm och jag var självklart där tillsammans med mina vänner. Det skulle ha regnat, men solen sken och även om hösten kändes i luften så kändes det som en av de sista sommardagarna på året. Alla hipsters var uppklädda, flickorna i blommiga vintageklänningar och pojkarna i snedmössa och converse. Inte riktigt som snyggfestivalen Way Out West, men nära ändå.

Festivalens första spelning för mig var med This Is Head, det svenska bandet som släppt den där skivan med numrerade låtar utan avslöjande låttitlar. Jag hade sett fram emot att se bandet, men tyvärr så tappade jag ganska snabbt intresset och det berodde nog mest på omständigheter såsom tiden och stämningen. Det var fortfarande ganska lugnt på området och första spelningen ägnas sällan så mycket uppmärksamhet. Istället gick vi till ölhagen, som i år hade tog upp dubbelt så stor plats jämfört med året innan. Vid 16-tiden på eftermiddagen var detta stället som samlade mest folk som peppade för kvällens stora spelning, den med Robyn. Det pratades redan nu om efterfesten på Färgfabriken i Liljeholmen, skulle man kanske gå dit?

Spelningen med frikyrkliga Jonathan Johansson var tråkigare än förväntat och Familjen verkade mest driva med sin publik, förvånande dåligt måste jag säga. Kanske var scenen för stor eller så passar låtarna bättre på skivan än live. Ellie Goulding fick briljera på håll och jag måste erkänna att jag föll lite för hennes brittiska flickdialekt, det var ungefär lika charmigt som musiken hon spelade. Belle & Sebastian hörde jag från den orimliga kön till ölhagen som då hade växt sig så stor att jag svor lite när jag stod där och frös. Franska Jamaica imponerade så pass att det var tråkigt att missa, men hösten gjorde sig än mer påmind under kvällens gång och att stå still i kö en gång till var så inaktuellt att vi stannade kvar fram tills dess att det var dags för Robyn.

Robyn ja, helt utan tvekan värt väntan. Vilken show, vilken drag, vilken kvinna! Det var snyggt, välkoreograferat, proffsigt och råkul. Tyvärr så hamnade jag mitt ibland ett gäng stillastående par som inte var på danshumör och stod längtande och tittade mot klungan som röjde mest. Men trots det så blev jag ändå tagen av låtarna som får en att bli sådär olyckligt kär och kvinnligt kaxig på en och samma gång. Robyn levererade utan tvekan!

Sen var det dags för efterfesten alla pratade om redan på fredag morgon, den på Färgfabriken. Efter rekordpiffande hemma kom taxin och vi anlände runt midnatt. Kön var vansinnig, precis som förväntat och eftersom jag bestämt skulle in så såg jag till att det blev så. Lite snygga moves i kön och ett par hundögon till vakten så var vi inne på en kvart. Dagens gärning till Stockholms behövande skulle jag säga. Vi dansade, vi festade, jag vaskade en shot jag inte behövde och vi skrattade, jag var hemma vid 04.30 och var helnöjd.

Lördagen den 28 augusti började med en brunch hemma hos mig där vi delade på maten och peppet. Det bästa receptet på en bra comeback från gårdagen. Solen sken än mer denna dag och vi bestämde oss för att gå till parken vid området och njuta av vädret och stämningen. Rosévin ur flaskan, en litet popsnöre som kom och frågade vi om vi hade sett hennes potatis, päronpallande och vänner i ring var så fint att vi stannade kvar där till 18-tiden.

The Sound Of Arrows var de första jag såg och jag är  mycket inponerad. De kommer vi att se betydligt mer av framöver. Synd bara att jag inte fick chansen att se deras beryktade scenshow då denna var försvinnande blek jämfört med solskenet. Men musiken vägde upp. Efter det och ett par öl i hagen så stod jag vid den mäktiga spelningen som bjöds på av Shout Out Louds. Hitlåt efter hitlåt serverades tillsammans med lite bakgrundshistoria och det sprudlade av lycka på Eriksdalsbadet. Hurts från Manchester var dubbelt så bra jämfört med vad jag förväntade mig och jag dansade till varenda låt. De är vansinnigt bra, snygga, de bär frack, har spelat in stora delar av skivan i Sverige och de har en operasångare med sig på scenen som inte rör sig eller sin blick en enda cm under 45 minuter. Debutskivan kommer ut den 6 september och ryktet om dem sprider sig som en löpeld på bloggar och bland musikentusiaster och snart kommer alla ha hört dem.

Det var speciellt två spelningar som jag sett fram emot extra mycket denna kväll. Den ena av dem var med The Magic Numbers som jag aldrig sett live men lyssnat väldigt mycket på. Tillsammans med min vän som uppskattar dem lika mycket som mig stod jag där och bara njöt. Det var precis så bra som jag hoppats. Efter att ha lyckats hålla borta tårarna till I See You, You See Me och dansat till Take A Chance var jag toknöjd och lycklig. De motiverade mig där och då att lyssna på nya skivan på repeat tills alla låttexter sitter, och det är nästan det högsta betyget man kan få. Tack The Magic Numbers!

Efter en bra spelning med Neon Indian som förtjänade mycket mer av min uppmärksamhet än vad de fick så var det dags för Hot Chip. Äntligen skulle jag få se Hot Chip spela och jag var där 15 minuter innan spelningen började. Jag stod väldigt långt fram och redan innan de satte igång var det en aning mayham i publiken. Bandet gick upp på scen och gav oss en scenshow som fick publiken att dansa och sjunga med glädje. Imponerande bytte bandmedlemmarna instrument med varandra och de verkade njuta av framträdandet precis lika mycket som sin publik. En perfekt avslutning på en bra festival! Till sista låten hade jag och en vän brutit oss loss från galningarna framme vid scenen och vi startade ett dansgolv på gräsmattan en bit bort. Det sista festivalandet skulle bara ut!

Efter utspringet från festivalområdet samlades några av oss hemma hos mig för en cavaskål och middagsmacka, jag bytte skor och vi gav oss av till Deabser Medis. Efter en kötid på ca 45 minuter (vi skulle inte ge oss!) så kom vi in och vi dansade som vi aldrig dansat tidigare. Hey Boy, Hey Girl och Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg ledde mig tillbaka till minnen från två veckor tidigare och DET gjorde min helg ännu lite bättre.

Tack Popaganda för i år, vi ses igen!