En riktig underhållare är de ord jag bäst skulle beskriva Andreas med. Han bjuder på sig själv, dansar med publiken i lervällingen och sjunger tills rösten försvinner. Andreas är bra, en begåvad artist, men han fick mig inte att minnas mer än så. Jag ger gärna hans musik en chans till, han fick mig inte att fastna riktigt. Men jag går gärna och ser honom live igen.
När det kommer till Melissa så är jag lite kluven. Hon är bra, musikaliskt skicklig och trevlig att se på. Hon skriver sina låtar själv och har en historia bakom varje text som gör det personligt. Jag kan relatera till hennes texter, precis som alla andra tjejer i publiken, och det är ju fint. Men efter 5 låtar av hjärtekrosseri så tröttnar jag lite. Melissa är bra, i begränsad mängd.
Det finns en anledning till att Petter, 12 år efter sitt första skivsläpp, fortfarande drar en stor publik. Han förvaltar sin populäritet väl. Petter bjöd på den ena hitlåten efter den andra och publiken tjöt av glädje när låtar som Vinden har vänt, Såklart och Logiskt framfördes och ett hav av människor svajade fram och tillbaka med händerna i luften. Detta var riktigt bra och jag blev riktigt imponerad.
Håll ögonen på det här bandet, vi kommer att se mer av dem. Bandets frontman Niklas Stenemo har varit med i band som The Mo och Melody Club och har god scenvana. Det är inte mycket publikflirtade som bjuds och det saknar jag litegrann, men låtarna är medryckande och det går inte att stå still eller att vara tyst.
Det är hårt, det är mörkt och jag förstår inte mycket av The Haunted eller deras musik. Därför tänker jag inte ge mig på att skriva så mycket. Det jag däremot kan säga är att bandet verkar ha en hängiven publik i alla åldrar.
Jag har aldrig lyssnat på Lillasyster egentligen. Deras cover av Rihannas Umbrella är väl egentligen den enda jag känner till. Jag såg ändå fram emot att se detta band. De svär, super och ber sin publik hålla käften, och jag antar att det är karaktärsdrag som publiken accepterat. Jag tycker att det är lite konstigt. Musiken är hård som hårdrock ska vara och det är ganska lätt att lyssna på den. Jag är inte jätteimponerad, men nöjd. Om jag ska klaga på något så är det att spelningen var på tok för lång (2 timmar) och innehöll för många LOK-låtar, bandet som två av Lillasysters medlemmar tidigare spelat i. Helt ok Lillasyster, helt ok.
Av alla band på festivalen så stod detta för den största besvikelsen. Jag har lyssnat en del på Name the pet och såg fram emot att få se dem live. Det var totalt ointressant att se sångerskan åma sig på en scen hon delade med sina tre manliga bandkollegor - popsnöret i skinnjackan, DJ'n med en cigg i munnen och den anonyma t-shirt killen bakom nån sorts elektronisk musikapparat. Jag gillar fortfarande musiken, men vissa band ska bara bara höra på skiva.
Alla höga förväntningar jag hade överträffades när The Hives gick på scen. De är fenomenala, de vet om det och det gör dem ännu lite bättre. De är underhållare, musikaliska genier och världsstjärnor. Walk, Idiot Walk, Tick Tick Boom och flera andra hitsinglar framfördes och publiken älskade det. Även nytt material stod på listan, vilket tyder på ett skivsläpp inom en snar framtid. Yeay!
Fler spelningar gjordes under dagen men de hann jag inte med att närvara vid och därför saknas de i listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar