Festivalen började med en lång radda klubbspelningar under torsdagen. Då jag fått höra att köerna till dessa klubbar är vansinniga efter kl 23, och jag anlände till Göteborg vid 22.30 så blev det ett par öl på jazzklubben Jazzå på Järntorget istället. Skönt med lite uppladdning inför fredagen, och såhär i efterhand tror jag att det var nyckeln till att resten av upplevelsen blev så fulländad. Ja, det och alla vänner samt artister då förstås.
Fredagen den 13e augusti var det då WoW-premiär för mig. Efter en dag med häng på stan gick jag genom entrén lagom till att få gunga till Wu-Tang Clan. Nog för att det var fett att se dem, just bara för att de är Wu-Tang Clan, men det var nog den sämsta spelningen av de jag gick på. Efter det och en öl i ölhagen så var det dags för The Soundtrack of Our Lives tillsammans med Göteborgs symfoniker. Jag har aldrig egentligen lyssnat på Soundtrack hade det inte varit för Instant repeater '99 så hade jag inte höjt på ögonbrynen. Spelningen saknade drag, dock inte känsla, och var bara en startsträcka till resten. Jag väntade även på något helt annat, något som jag alltid ser lika mycket fram emot.
Kl 19.30 var det så dags. På scenen Linné stod då Miike Snow och jag var nästan lika imponerad som alltid. Det förtar upplevelsen en aning när jag sett spelningen ett par gånger tidigare, men med ett par öl innanför klänningen så var jag sådär fnissigt glad ändå. Spelningen var riktigt bra, publiken var entusiastisk och intresset för gruppen har växt markant sedan jag såg dem första gången på Popaganda för snart ett år sedan. Det har hänt mycket med bandet. De är mognare på scenen, eventuellt en aning för avslappnade så att det blir på gränsen till nonchalant. Men ack så bra de är.
Tanken var sedan att se M.I.A och The XX, men klubbarna väntade och spelningarna valdes bort till förmån för Port Du Soleil och DJ-set med Teddybears och svenskarna från Miike Snow. Teddybears imponerade och drog till med en riktigt bra fest. Dansgolvet var packat och publiken var mer än uppvärmd när det var dags för Christian & Pontus att gå på. Duon har jag sett och hört några gånger nu och det var lika bra som alltid, tyvärr väldigt mycket likadant som vanligt. Det var lite tråkigt, men samtidigt var jag väldigt väldigt nöjd med festivalens första dag.
Lördagen den 14 augusti var ändå höjdpunkten på hela helgen. En lång promenad i solen, som inte skulle vara där enligt alla väderleksrapporter, och en återställare någongång mitt på dagen var en grym start. Första spelningen för dagen skulle bli The Radio Dept. men någonstans i tidsoptimismen och lugnet blev det så att jag bara fick höra de 30 sista sekunderna av den sista låten. För lite för att recensera, men ryktesvägar har jag hört att de var bra. Jag fick även höra att bandet själva inte var så nöjda, de tyckte de fick spela för tidigt och jag håller med. Pavement var nästa band på tur, men det var föga intressant så ölhagen blev nästa destination och där dröjde vi oss kvar. Det var ett rent nöje att sitta på en trottoarkant, lyssna på Pavement och titta på alla otroligt vackra människor som det bara kryllade av överallt (ja, pavement + Pavement va väldigt roligt det med). Fascinerande att se hur många lyckats med att styla sig så festivalslabbiga med jeansshorts och gummistövlar. Efter några öl och snyggspanande var det så äntligen dags. Klockan 19.55 i schemat stod Håkan Hellström på tur. Alla, och då menar jag alla 25 000 besökare, vallfärdade till scenen Flamingo och brottades för den bästa platsen. Håkan spelade sitt första album Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut, och när titelspåret påbörjades blev publiken helt galna. Det var underbart. Under spelningen gräts det i publiken, i bandet och alla tårar var av lycka. Det var, utan tvekan, den bästa konserten jag varit på. Konfettiregn, allsång och Håkans stämma blandades till en perfekt mix och upplevelsen var total. Det hela avslutades med ett extranummer så exklusivt att låten aldrig mer kommer att spelas. Det var perfekt.
Tomheten som följde var konstig. Urladdningen hade inte kommit, men den var på god väg. Efter en sväng till Slottskogens Vandrarhem för byte till gummistövlar och leopardblus tog vi med oss en flaska cava och gav oss av för att se festivalens sista framträdande, The Chemical Brothers. Jag var nyfiken på hur det skulle vara att titta på ett band som står bakom ett mixerbord och datorer, nyfiken på ett bra sätt för att jag kände på mig att det skulle bli bra. Och om det blev?! Området framför Flamingoscenen förvandlades till ett jättelikt dansgolv. Det var svettigt, lite regnigt och stämningen var som en tripp (föreställer jag mig). Alla dansade, överallt. The Chemical Brothers levererade och den nya skivan fick precis det utrymme den förtjänade. En perfekt avslutning på en perfekt festival.
Efter The Chemical Brothers gick det inte att förneka värken i fötter och ben eller den totala tröttheten jag kände. Det blev inga klubbar på lördagen, istället avslutades kvällen på vandrarhemmet med en kopp te. Axwell på Port Du Soleil var tydligen sinnessjukt bra, men jag somnade gott långt innan det hann börja.
Tack Göteborg och Way out West för en fenomenal helg! Vi ses garanterat nästa år igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar